Romarbrevet
Vad ser texten i mitten?
Romarbrevet står mellan Första Moseboken och Uppenbarelseboken och ser båda. I kapitel 5 blickar Paulus tillbaka mot Adam: genom en enda människa kommer bommen, hamartia, in i världen. Lagen kommer till för att bommen ska visa sig som bom, och den växer över alla mått. I kapitel 7 berättas samma intrig inifrån, av ett ”jag” som vill det goda och inte når det, ända fram till ropet: vem ska befria mig från denna dödens kropp? Vändningen i 8:1 kommer inte av en bättre prestation. Den är ett platsbyte. I kapitel 9–11 blickar Paulus framåt mot folkens historia. Israel snubblar, snubblandet öppnar vägen för folken, och inget folk lämnas för alltid utanför berättelsen.
Akt I — Brevet i mitten
1. Brevet i mitten
Vid någon punkt i livet upplever många ett ögonblick då det egna livet plötsligt läses som en berättelse. Det kan komma med en kommentar, ett misslyckande eller en stilla kväll, och det kommer ofta åratal efter de händelser det förklarar. Gamla scener faller på plats, den ena efter den andra, och var och en tycks nu leda till nästa. I samma ögonblick visar vägen framåt vart den hela tiden har varit på väg. Händelserna har inte förändrats; de hänger nu ihop, den ena på grund av den andra.
Före det ögonblicket kan ett liv minnas och planeras, men det har ännu ingen intrig. Minnena ligger sida vid sida som fotografier i en låda, och planerna pekar framåt utan att veta varifrån de kommer. Efter ögonblicket bildar fotografierna en följd och planerna finner sin riktning. Människan har känt igen den form som fakta i hennes liv hela tiden hade format. Den här essän läser en text skriven efter ett sådant ögonblick, av någon som hade sett detsamma hända med mänsklighetens historia.
Omkring år 57 skrev Paulus ett långt brev till Rom, en stad han ännu inte hade besökt. Hans läsare var en blandad grupp: några kom från hans eget folk, Israel, och andra från rikets många folk. Han skrev för att förklara varför den berättelse han överallt hade berättat angick båda grupperna på en gång, fast de i århundraden hade levt efter olika regler. Ingen av grupperna, menade han, kunde höra den rätt utan den andra. I sina andra brev besvarar han enskilda församlingars frågor och gräl; här berättar han hela berättelsen, från mänsklighetens historias första sida till dess sista.
Berättelsen som brevet berättar börjar med den första människan, allra först i den mänskliga berättelsen (5:12). Den slutar med en avtäckning: det som varit dolt genom långa tider visas nu för alla folk, och mänskligheten kan se var den står i sin egen historia (16:25–26). Mellan denna början och detta slut placerar Paulus sitt eget folk, de andra folken och sig själv, var och en på en annan punkt på samma linje. Brevet är byggt så som ett liv ser ut efter igenkännandets ögonblick. Allt i det hänger ihop, den ena delen på grund av den andra, så som fotografierna ur lådan till slut bildar en följd.
I den här boken står brevet mellan två andra texter. Första Moseboken berättade början: hur en människa träder in i språket och börjar bomma utan att se det. Uppenbarelseboken skrevs omkring fyrtio år efter brevet, och Paulus kände den aldrig, men den bär samma namn som slutet på detta brev, Avtäckningen, och den beskriver hur ett levnadssätt byggt på denna bom faller inifrån. Romarbrevet måste visa att början och riktningen hör till en och samma berättelse, och Paulus kan försöka det endast därför att han skriver efter ett eget igenkännande. Den här essäns fråga är om detta igenkännande ser den början och den riktning som slutet senare beskriver.
2. Adam
När Paulus berättar den mänskliga berättelsen i kapitel 5 börjar han inte med sin egen tid utan med Första Mosebokens första människa. På hebreiska betyder namnet Adam helt enkelt ”människa”, och så använder Paulus det: som ett namn på oss alla. Den föregående essän visade vad berättelsen om Adam berättar: hur människorna kom in i språket och började se världen, och sig själva, på ett litet avstånd. Det hände en gång med arten, för länge sedan, och det händer på nytt med varje barn som lär sig tala. Paulus börjar sin berättelse vid den tröskeln, där varje mänsklig berättelse börjar.
Genom denna första människa, skriver Paulus, kom bommen in i världen, och allt som följer av den (5:12). Han pekar på en verklig händelse: något som hände mänskligheten när den kom in i språket. Med språket kom förmågan att namnge ett mål, sikta mot det och säga det högt, och med målet kom möjligheten att bomma. Sedan dess har varje människa fötts in i en värld där människor siktar och bommar. Paulus namnger den första länken i en kedja som når fram till hans läsare.
Han läser scenen i trädgården som en följd, så som man läser ett skådespels första scen när skådespelet är slut. Sedd från slutet är början inte längre en gammal saga utan första draget i en berättelse som fortfarande pågår. Varje senare scen upprepar något av den, i en ny miljö och med nya människor, så som ett familjemönster återkommer i varje generation. Därför kan Paulus gå från trädgården till sina egna läsare utan avbrott. För honom står de i samma berättelse, bara längre fram.
Sedan lägger han till ett steg som Första Moseboken lämnar osagt. Mellan Adam och Mose, genom vilken måttstocken gavs, säger han, fanns bommen redan, men den mättes inte och dömdes inte, eftersom det inte fanns något att mäta den mot (5:13–14). Människor levde på avstånd från det de var skapade för, utan ett namn på detta avstånd. Ett barn som aldrig har fått betyg kan ligga långt efter eller långt före, och ingen, minst av allt barnet, kan avgöra det. Bommen finns före mätaren, men utan mätare kan den ännu inte ses.
Med detta steg lägger Paulus hela mänsklighetens historia på en linje, från en början som bommades till ett slut som ännu ska komma. Om linjen är en intrig måste den hålla i brevet på tre sätt: mätaren måste komma efter bommen, inte före den; vändningen måste komma från något annat än en bättre prestation; och slutet måste samla alla folk. Läsningen faller om brevet tillskriver vändningen en hårdare ansträngning, eller om något folk lämnas för alltid utanför berättelsen. Dessa villkor skrivs nu, innan kapitel 7–11 har lästs. Nästa punkt på linjen är ögonblicket då det goda livet skrivs ned som regler, och med det kommer det första tecknet på att något har gått snett.
Akt II — Mätaren
3. Mätaren
Tänk på en löpare som springer därför att löpningen är god: kroppen rör sig, andningen lugnar sig och landskapet växlar. För henne är meningen löpningen själv, inte vad någon säger om den, och detsamma gäller allt som är värt att sträva efter, att lära sig ett språk, en vänskap eller ett gott arbete. Förr eller senare får löpningen en mätare, en klocka som ger prestationen ett tal, så som skolan ger ett betyg och arbetet ett resultat. Klockan visar hur långt löparen är från sitt mål. Till en början hjälper det, eftersom hon nu kan se sina framsteg och träna, vecka för vecka, för att minska avståndet.
Men när klockan väl har kommit börjar något obemärkt förändras: hon springer inte längre längs en skogsstig utan mot sekunderna. Kroppen, andningen och landskapet, allt hon började springa för, glider ur sikte. Ju längre hon ser på talet, desto längre glider hon bort från själva löpningen, och talen fortsätter att förbättras medan det sker, och därför är det så svårt att märka. Ingen avser detta, varken löparen eller den som gav henne klockan. Det som växer är det andra avståndet, mellan löparen och det hon verkligen ville, och det mäter ingen klocka någonsin.
Paulus såg samma ordning i mänsklighetens historia. Hans folk fick genom Mose nomos, en mätare som visar var livet står, så som en klocka visar löparen hennes prestation, för att de ska kunna förbättra den. Men i mätandet sker något som ingen av dem gör: när löpningen blir ett tal flyttas löparens blick från löpningen till talet, och varje mätning visar ett nytt sätt att komma till korta (5:20). Det låter som ett misslyckande från den som gav mätaren, men Paulus säger att det var avsikten. Avståndet skapas varken av klockan eller av löparen utan av en mekanism, och bara det som har blivit synligt kan en dag kännas igen.
Sedan berättar Paulus detsamma inifrån en enskild människa, och ordningen är densamma som i varje barndom. Först finns ett liv utan mätare, där en människa helt enkelt vill och lever (7:9). Sedan kommer ett bud som namnger en sak hon inte får vilja, och namngivandet riktar uppmärksamheten mot just den, så som ”titta inte i skåpet” gör skåpet till husets mest intressanta plats. Ändå gör Paulus varken människan eller budet till den som handlar, utan hamartia: bommen grep sitt tillfälle genom budet (7:8). Budet är heligt (7:12), människan vill det goda, och ändå växer avståndet, eftersom bommen själv gör det.
Detta är den rörelse som hela essän följer, och den har tre steg: ett mål ges, en mätare görs för att hjälpa till att nå det, och långsamt tar mätaren målets plats. Den som handlar är varken människan eller lagen utan bommen, den mekanism som Första Moseboken beskriver som inträdet i språket. En människa tar del i rörelsen utan att styra den, och därför kallar den här boken den glidningen, en rörelse där ingen bär skulden. De starkaste fångas djupast, eftersom de är bäst på att uppfylla mätare. Rörelsen börjar i varje liv där ett mål får en mätare, och ingenting i dess början visar vart den leder.
4. Ropet och vändningen
De flesta känner någon som Robin: först på kontoret, sist därifrån och aldrig ett missat mål. Hen tog jobbet för att hen ville göra ett gott arbete, ett som hen kunde vara stolt över på vägen hem. Företaget gav den önskan en mätare, månadsmål, så att framstegen kunde ses. Till en början hjälpte målen, eftersom de visade vilken väg man skulle gå. Men månad för månad såg hen mer på siffrorna och mindre på de människor arbetet var till för, och medan siffrorna steg gled själva arbetet bort.
Paulus beskriver en sådan människa inifrån, som om han hade suttit vid samma skrivbord i åratal. Hon vill det som är gott och kan se det, men hon kan inte nå det. Det hon inte vill är det hon fortsätter att göra: stanna kvar senare, kontrollera igen, lova mer (7:18–19). Ju mer hon anstränger sig, desto längre glider hon bort från det arbete hon älskade och från de människor det var tänkt att hjälpa. Till slut är detta glapp det enda hon kan se, och varje ny ansträngning visar det bara tydligare (7:13).
En morgon sitter Robin i bilen utanför kontoret och kan inte gå in. Väskan ligger på sätet bredvid hen, telefonen är redan full av meddelanden, och handen vill inte röra sig mot dörren. Paulus rop, detsamma som i bokens början, är nu Robins: vem ska befria mig från denna dödens kropp (7:24)? På tangentbordets språk lyder frågan: var är Escape, hur kommer jag ut ur det här programmet? Att anstränga sig mer hjälper inte, eftersom det var just den ansträngningen som förde hen till denna parkeringsplats, fast varje mål i år uppfylldes.
Vändningen kommer inte av något som Robin beslutar, utan av att rörelsen stannar. Hen ser ännu inte vad som har hänt; hen vet bara att hen inte kan gå in. Paulus ser det, eftersom han skriver efter sin egen vändning: befordran, målen, de sena kvällarna och parkeringsplatsen är inte otur utan en berättelse. Hans nästa mening säger vad som ligger på andra sidan om detta stopp: det finns inte längre någon dom över dem som är en Christō (8:1), en position där en människa inte står på sina egna mått utan på berättelsen. Robin känner igen detta först senare, men vändningen har redan skett.
Paulus förklarar varför en hårdare ansträngning inte kunde fungera: en måttstock verkar endast genom den människa den är tänkt att förbättra, och just den människan höll på att slitas ut (8:3). För Paulus är vändningens orsak Kristus; den här boken följer endast vändningens rörelse utan att ta ställning till dess orsak. Det som uppnåtts förändras inte; det som förändras är var en människa står. Vändningen har ett pris, åren av sena kvällar, men den som har släppt ett mål som höll på att slita ut henne känner den lättnad som kommer med den förlusten. Detsamma gäller mänskligheten: den som ser de steg som förde den hit ser var i historien den står.
5. Nit utan igenkännande
Efter vändningen börjar Paulus sorg, och den gäller inte längre honom själv. Han skriver om en djup sorg över sitt eget folk, Israel (9:1–5). De hade fått löften, ett bindande förbund och en måttstock att leva efter. Den berättelse han just har berättat om en människa ser han nu i ett helt folks historia, utsträckt över många generationer. Det som hände vid skrivbordet och i bilen händer här över århundraden, långsamt nog för att ingen enskild generation kunde se det i sin helhet.
I deras berättelse är ordningen tydlig: folket befriades och utvaldes först, och först därefter fick de regler för att leva inom ett band som redan fanns. En familj har sina regler bara därför att den redan är en familj. Ett barn älskas innan det första betyget kommer, och betyget är tänkt att hjälpa det att växa inom den kärleken, inte att köpa den. Men långsamt börjar barnet försöka förtjäna med betyg det som redan var dess eget. Varje bra betyg börjar kännas som ett bevis på kärlek, och varje dåligt som dess förlust.
Paulus ser samma glidning i sitt folks historia: de började säkra bandet genom att hålla ögonen på mätaren, som om relationen kunde hållas vid liv genom att uppfylla reglerna (9:31–32). Han ser det först hos dem bara därför att de var de första som fick en skriven måttstock. De är hängivna av all kraft, säger han, men deras hängivenhet saknar igenkännande, eftersom de inte ser var de står (10:2). Hans ord för det som saknas är det vardagliga ordet för att känna igen någon när man möter hen. Det är ögonblicket då ett ansikte i en folkmassa visar sig vara en vän man har känt i åratal.
Deras hängivenhet är verklig, och den är inte dåraktig. Den är bara riktad mot mätaren i stället för mot det band som mätaren gavs för att tjäna, som ögon fästa på en karta medan landskapet passerar förbi. Ju hårdare den arbetar, desto längre bort från det bandet bär den dem, på samma sätt som Robins ansträngning bar hen bort från arbetet. Paulus känner detta inifrån, eftersom han en gång själv delade den hängivenheten. Han skriver inte som en domare som ser ned på sitt folk utan som en av dem, som just har blivit stoppad på samma väg.
Sedan säger han vad måttstocken hela tiden hade pekat mot: den vändning som det föregående kapitlet beskrev, en plats inne i berättelsen där bandet inte längre behöver säkras genom mätaren (10:4). En måttstock pekade alltid förbi sig själv, som en vägvisare som är till nytta bara tills vandraren har kommit fram. Ett folk som troget höll fast vid vägvisaren, generation efter generation, såg staden komma inom synhåll och kunde inte lämna stolpen. Detta är berättelsens lidande, trofasthetens och inte misslyckandets lidande. Det hör inte till något enskilt folk, eftersom det händer var och en som håller mätaren bättre än hen ser vart den pekar.
Akt III — Folken
6. Samma rörelse hos folken
I samma avsnitt säger Paulus ytterligare en sak: de andra folken fann vändningen, fast de aldrig hade någon mätare genom vilken de kunde sträva efter den (9:30). Av detta kunde man dra en hård slutsats: det folk som först hade bandet blev efter, och de andra gick förbi. Paulus tar själv upp den slutsatsen som en fråga, om hans folk alltså har stötts bort, och svarar att så inte är fallet, eftersom han själv hör till det (11:1). Om hans folk hade lämnats efter skulle berättelsen brytas på mitten, och linjen från den första människan till den sista skulle ha en lucka. Därför söker han snubblandets plats inne i berättelsen.
Snubblandet, skriver han, är inte ett fall (11:11). Genom det öppnades vägen för de andra folken, så som en gata som stängs för reparation på ett ställe leder trafiken genom stadsdelar den aldrig tidigare nådde. Samma händelse läses som nederlag från ena sidan och som befrielse från den andra. Det folk som snubblade föll inte ur berättelsen; deras snubblande vände dess riktning. Snubblandet är en dörrs gångjärn: i den punkten vänder sig berättelsen mot alla folk.
Men vägen som öppnades för folken leder dem inte förbi glidningen. Glidningen hör inte till något enskilt folk; den är en rörelse som börjar så snart ett mål får en mätare, och i kapitel 3 och 4 hände den den lärande, barnet och Robin. Paulus har sagt detsamma i brevets början: alla, både hans eget folk och de andra folken, har bommat (3:9, 3:23). Därför varnar han folken för att vara högmodiga, som nya grenar inympade i ett gammalt träd (11:17–21). Han beskriver inte en fara som kanske besannas utan en rörelse som måste upprepa sig.
Paulus ser inte vilken form upprepningen kommer att ta, men historien visar det. Folken fick en egen mätare: skrifterna och kyrkan, som sade dem vad bandet kräver och vem som hör till det. Till en början hjälpte mätaren, men sedan flyttades blicken till det som gick att kontrollera: den rätta läran, de rätta orden och det rätta medlemskapet. Bandet gör den som lever i det särskild jämfört med andra, och så småningom började många nationer se på sig själva just så. Bördan hade gått vidare: folken började bära samma särställning som hade varit Israels lott.
Nu säger Paulus vad som varit dolt och nu visas. En del av hans folk har blivit oförmöget att se tills det fulla antalet av de andra folken har kommit in, och på så sätt ska hela Israel återvända till sin plats (11:25–26). Ordet ”tills” sätter en gräns för folkens fas: den har en början och ett slut, och efter den kommer en vändning, så som det gjorde för Israel. Båda går samma rörelse vid olika tider, och ingen av dem går förbi den andra. En intrig som tycktes bruten visar sig hela tiden ha varit en enda rörelse.
7. Alla i samma bom
I början står den första människan, genom vilken bommen kom in i hela mänskligheten långt innan någon mätte den (5:12–14). Sedan skrevs det goda livet ned som regler för ett folk, och i dess historia blev glidningen synlig (5:20; 9:31–32). Därefter gick mätaren, och med den bördan, vidare till folken, tills deras fas är fullbordad och Israel återvänder till sin plats (11:25–26). Paulus skriver i början av den tredje fasen, men eftersom varje steg följer av det föregående, inte bara efter det utan på grund av det, kan han se var linjen fortsätter. Dess sista punkt angår alla på en gång.
Paulus säger det i en enda mening: Gud har inneslutit alla i olydnad för att förbarma sig över alla (11:32). Ordet här är inte hamartia utan apeitheia, en underlåtenhet att lyssna, men rörelsen är densamma: ingen står utanför det som alla förs ut ur. Inget folk lämnas kvar som det skyldiga, varken det folk som först höll mätaren eller de folk som tog emot den senare, eftersom intrigen angår alla (10:12). Mätaren som skilde folken åt visar sig vara det som förenar dem: vart och ett har gått samma rörelse med den. När alla står i samma bom behöver ingen längre säkra en plats ovanför de andra.
Paulus har ett namn på denna slutpunkt, och det kommer i brevets sista rader: avtäckningen (16:25–26). Det som varit dolt genom långa tider visas nu för alla folk. Det är ögonblicket då mänskligheten ser var den står i sin egen historia, så som en enskild människa ser det när hennes eget liv börjar läsas som en berättelse. Brevets början och slut är nu båda inom synhåll: den första människan, som bommade utan att se det, och mänskligheten, som till slut ser. Paulus kan se båda ändarna eftersom han själv har gått igenom rörelsen och vet vart den leder.
I början av denna essä var frågan om Paulus igenkännande verkligen visar båda ändarna. Det visar dem som en enda rörelse: bommen som kom med språket förs fram i ljuset vid slutet, och samma människor står i båda. Detsamma händer var och en vars liv plötsligt börjar läsas som en berättelse, vid vilken ålder det än må vara. Spridda minnen faller in i en följd, och vägen framåt visar vart den har varit på väg. Händelserna har inte förändrats; man ser nu var i sin egen berättelse man står.
Rörelsen har nu setts i sin helhet: ett mål får en mätare, mätaren tar målets plats, och när mätaren går vidare går rörelsen vidare med den. Den upprepas i en människa, i ett folk och i folkens historia, och ingen ansträngning stoppar den, eftersom ansträngningen hör till rörelsen. Den upphör först när mätaren och målet skiljs åt, och det sker där hela förloppet kan ses. Paulus avslutar sin argumentation här, i förundran inför en berättelse för stor för någon att styra (11:33). Det han ser på historiens språk visar Bibelns sista bok i bilder, och nästa essä läser den.
Tidigare utkast, 27 okt (material)
Paulus brev till romarna blickar bakåt innan det blickar inåt. I dess femte kapitel återvänder han till trädgården och namnger ögonblicket då intrigen började: genom en enda människa kom hamartia in i världen, och genom hamartia döden (5:12). Han återberättar inte historien, eftersom hans läsare känner Första Moseboken. I stället läser han den som en följd, så som man läser ett skådespels första akt utifrån dess sista. Adam är i denna läsning inte ett fall bland många; han är punkten där hela den mänskliga berättelsen tar sin början.
Sedan lägger Paulus till ett steg som Första Moseboken inte uttalar. Mellan Adam och Mose, skriver han, fanns hamartia redan i världen, men den räknades inte, eftersom det inte fanns något att räkna den mot (5:13–14). Med Mose kommer nomos, lagen, och med lagen kommer en mätare. Paulus påstående om vad mätaren gör är exakt och obekvämt: nomos kom till för att felsteget skulle bli större (5:20). Mätaren gavs för målets skull, och dess första verkan är att göra avståndet till målet synligt och större.
Detta är intrigens förveckling, uttryckt i Paulus egen grammatik. Ett mål ges, en mätare görs för att säkra målet, och mätaren börjar ta målets plats. Varje försök att hålla mätaren är uppriktigt, och varje försök får bommen att växa, eftersom den som håller den nu siktar på mätaren och inte längre på målet. Ingenting här är en moralisk läxa om svaga människor. Det är det första kapitlets mekanism, korrigeringen som landar bredvid målet, nedskriven nästan tvåtusen år tidigare.
I det sjunde kapitlet berättas samma intrig på nytt, denna gång inifrån. Den som talar är ett ”jag”, och jaget minns en tid före budet: jag levde en gång utan lagen, men när budet kom fick hamartia liv, och jag dog (7:9). Följden går steg för steg efter Första Moseboken: ett liv utan mätare, ett ord som förbjuder, ett begär som väcks av ordet, och döden. Läsare har länge diskuterat om jaget är Paulus, Adam eller Israel. Inom denna boks villkor är svaret enklare: det är positionen för var och en som har trätt in i språket och fått ett mål.
Från den positionen ser mätaren god ut, och Paulus framhåller att den är god. Budet var avsett för livet, och det visade sig leda till döden (7:10), eftersom hamartia tog budet och använde det. Jaget vill det goda och gör det inte, och gör det som det inte vill (7:15, 7:19). Varje försök att minska avståndet vidgar det, tills bommen visar sig som det den är, över alla mått (7:13). Sedan kommer ropet: jag arma människa, vem ska befria mig från denna dödens kropp (7:24)?
Vändningen kommer i nästa mening, och den kommer utan någon ny ansträngning. Så finns det nu ingen dom över dem som är i Kristus (8:1). Det som lagen inte kunde göra, eftersom den måste verka genom just det kött den skulle rätta till, har gjorts utifrån, utanför mätandets krets (8:3). Jaget har inte till slut lyckats; det har flyttats till en annan position, varifrån mätaren och målet kan skiljas åt. Detta är peripeti i Aristoteles mening, en vändning som kommer inifrån intrigen och ändrar dess riktning, med igenkännandet tätt efter.
Efter vändningen börjar Paulus sorg, och den gäller inte längre honom själv. I kapitel 9 skriver han om stor sorg över sitt eget folk, Israel, som förbunden, lagstiftningen och löftena tillhör (9:1–5). Den intrig han just har berättat om jaget ser han nu i ett folks historia. Israel strävade efter rättfärdighetens lag och nådde den inte, eftersom det strävade efter den som om målet kunde säkras genom gärningar (9:31–32). Paulus egen formulering är exakt: de har nit för Gud, men inte enligt igenkännande, epignōsis (10:2).
I nästa kapitel namnger Paulus målet. Lagens telos , både dess mål och dess slut, är Kristus (10:4). Mätaren pekade alltid bortom sig själv, och ett folk som troget höll fast vid den såg målet den pekade mot gå dem förbi. Här ställer Paulus den fråga som denna boks villkor kräver, om Gud har förskjutit sitt folk, och svarar genast: visst inte, för jag är själv israelit (11:1). Paulus har inte bytt religion; han talar som en av det folk vars berättelse han berättar.
Sedan vänds intrigen utåt. Israels snubblande, skriver Paulus, är inte ett fall: genom dess felsteg öppnas vägen för folken (11:11). En förhärdelse har kommit över en del av Israel tills folkens fulla antal har kommit in, och på så sätt ska hela Israel återvända till sin plats (11:25–26). Argumentationens sista mening omsluter alla: alla har inneslutits tillsammans i samma bom, för att alla ska kunna föras ut ur den (11:32). Paulus blick har gått från trädgården till historiens slut, och det han där ser på historiens språk visar Uppenbarelseboken i bilder.
- Versnumren är kontrollpunkter: varje mening beskriver avsnittets rörelse och kan kontrolleras mot den angivna versen. Paulus termer återges efter vad de gör i rörelsen: nomos som måttstock eller mätare; ropet i 7:24 som ett levnadssätt som sliter ut det det sträcker sig efter, inte fysisk död; en Christō (”i den smorde”) som en plats inne i berättelsen; epignōsis (10:2) som igenkännande; telos (10:4) som mål och slut.
- Rom 5:12–14; 5:20 (5:20 kontrollerad mot ESV). — 5:12–14 att kontrollera
- Rom 7:7–10; 7:13; 7:18–19; 7:24. — att kontrollera
- Rom 8:1; 8:3 (8:3 kontrollerad mot ESV). — 8:1 att kontrollera
- Rom 9:1–5; 9:31–32; 10:2; 10:4. — att kontrollera
- Rom 3:9; 3:23; 9:30; 11:1; 11:11; 11:17–21; 11:25–26; 11:32; 11:33. — att kontrollera
- Brevets datering, omkring 57. — att kontrollera
- Relationens och reglernas ordning: 2 Mos 20:2 kommer före buden; om att hålla reglerna som att stanna inom ett befintligt band snarare än att förtjäna inträde, se E. P. Sanders, Paul and Palestinian Judaism (1977), ”covenantal nomism”. — att kontrollera
- Rom 16:25–26: brevet slutar med avtäckningen (apokalypsis) av det som varit dolt genom långa tider och nu visas för alla folk. — att kontrollera
- Löparen är Paulus egen bild av sig själv (1 Kor 9:24–26; Fil 3:14, kata skopon, mot målet), och i Romarbrevet använder han den om Israel, som strävade efter mätaren och inte nådde den (9:16; 9:30–32). I 7:8 är meningens subjekt hamartia: bommen grep sitt tillfälle genom budet; budet självt är heligt (7:12). — att kontrollera